ciniz

I wont let this break me down.. I wont.. I wont let this kill me, I will go on, trying to understand.. I will go on with my life, without you.. Without your sweet words, without it all.. Without love..


Klarar man leva när hjärtat brister dag - dag..? Klarar man att se glad ut, och fortsätta spela. Maskera sig själv varje dag, livet ut. För att man blivit sviken, och inte har lust att orka inse, varför det blev som det blev.
Man undrar alltid; Vad gjorde jag fel, vad hände, varför försvann h*n ur mitt liv.. ? Varför sårade h*n mig så hårt.. ?
Utan ord - utan glädje
En kort stund av glädje, av något som kunde bli så mycket mer..
Lämnad att älta sig själv och sina brister - man är värd bättre...
Varför går det ej att existera normalt ( som för övrigt är svårt att veta vad det är.. ) och känna glädje över någonting.. Allting raseras på någon ynka minut..
Allting kan raseras och försvinna totalt.. But hey, Hakuna Matata!
Or what !? Can´t I be one happy person just like you? Men ey, jag vill veta, jag vill ha svar.. Så kan man uttrycka sig..
Ett svar vore allt som krävdes.. Ett svar kunde göra SÅ otroligt mycket.. Men får man ett svar på sina frågor kan man bli ledsen över det också, jovisst, men varför inte ens engagera sig i att svara när man så gärna vill veta?
Det blir hårt i själen att inget få veta, att inte kunna förstå.. Att inte inse, hur nedrigt man blir utsatt för liknande situationer gång på gång..
Det bästa är helt enkelt att inte hoppas, hoppet ska tydligen vara det sista som överger en sägs det..
Men jag tror att man tappar hoppet ganska mycket tidigare än så..
Visst finns det, men inte fullt så starkt som det kanske borde vara.. ?  Eller vadå?
Ett svar - allt som behövs..
Oron kan göra en galen.. Och det är precis vad som sker...Det galna sprider sig i kroppen på en, man kan inte sitta still, inte koncentrera sig.. Man tänker endast på svaret.. Svaret som man inte får... =/


// Ciniz..